Om leken – har barn slutat leka?


I vår del av världen och i den tid vi lever i uppstår med jämna mellanrum den bekymrade frågan om barn slutat leka.

Det korta svaret är Nej, barn har inte slutat leka. Vad är det då som gör att frågan återkommer? Många uppfattar att barn uppträder annorlunda i dag än vad man gjorde ”förr”. Det är en riktig observation i flera avseenden. Barns autonoma och fria lek utomhus har begränsats. Urbanisering, ökat trafiktryck, olika mer eller mindre realistiska hot, ett ökat inslag av teknologi i barns vardag, en ökad institutionalisering och det faktum att vi gjort barnen ”äldre” i allt yngre åldrar, är faktorer som påverkat barns lek.

Uppmärksamheten måste alltså riktas mot hur vårt samhälle har omorganiserat sig och vilka konsekvenser det fått för barns lek. Genom hela historien har världen genomgått kontinuerliga förändringar, i vårt samhälle såväl som globalt. Under perioder har stora dramatiska händelser och skeenden villkorat människors vardag. Krig, katastrofer, svält, flykt, sjukdomar med mera har ställt människor inför enorma utmaningar. Under dessa utmaningar vet vi att barn fortsatt leka. I andra världskrigets koncentrationsläger, under kriget i Syrien, i de gigantiska flyktinglägren runt om i världen leker barn.

Leken återspeglar de villkor barnen lever under och de redskap som står till förfogande.

Vi kan studera lekens uttrycksformer i världens olika hörn. Barn leker inom den kultur de är en del av – men de leker med samma motiv och drivkrafter som alla andra barn. Själva lekens kärna finns i alla barn men villkoren som omger barnen skapar olika ramar för vad som kommer att bli möjligt att göra.

Helt centralt i leken är den stora fysiska leken, kroppens rörelse. Kroppens vitalitet, att märka att man lever, att uttrycka sig genom sin kropp och att uppleva kroppen som orienteringspunkten, ”nollpunkten”. Genom kroppen upplever barnet sin relation till omgivningen. Att möta en annans blick, att vända sig från ryggläge till mage, att ta saker och släppa dem igen, att börja krypa, att ta de första stegen, att springa genom ett stort rum eller över en stor gräsplan är en del i att uppleva och förstå världen. (Torben Hangaard-Rasmussen).

I barns fantasilek omvandlas världen och får egenskaper och betydelser som fyller en funktion i just den lek som utspelar sig där och då. Lekande barn samspelar som i en improvisation där dåtid och framtid sker nu.

Det är dessa egenskaper som utgör lekens centrala drivkrafter, samspelet mellan det kroppsliga och det mentala. I detta samspel kommer kontakten mellan barnet och andra människor att utvecklas till en gemenskap och tillhörighet som ger barnet identitet i relation till andra.

Leken är en inneboende mänsklig domän (Berg, 1992) som är central i människoblivandet. Berg fortsätter angående aspekter på leken: ”Dess funktion av identitetsbygge och beaktandet av lekens emotionella förtrollningskaraktär.”, ger den en avgörande roll för människan: ”Utan lek, ingen identitet. Leken är beroende av samspel med omgivningen både socialt och materiellt.

Det är kanske i vår tids materiella, teknologiska miljö, som oron för att barn inte leker har sin källa. Leker barn med dessa nya teknologier eller pågår det något annat?

Barns aktiviteter organiseras kring de digitala medierna och kommer därmed att delvis ersätta andra typer av aktiviteter. Redan små barn är aktiverade av mobiltelefoner, I-pads, datorer och annan digital teknologi (t.ex. i leksaker). Bruket av dessa teknologier ökar efter hand som barnet blir äldre och mer självständigt i relation till föräldrar och syskon eller för den delen andra personer i barnets närhet, som pedagoger och lärare.

En faktor som uppmärksammats är att vid en viss omfattning av användning av digitala medier skapas beroendeliknande tillstånd som genom stimulering av hjärnans belöningssystem håller kvar användaren i fortsatt användning.

Barn spenderar allt mer tid vid sina datorer, i-pads och mobiltelefoner. Barns digitala vanor per dag motsvarar en timme och 45 minuter för tre- till sexåringar, tre timmar och fem minuter för sju- till tolvåringar och sex timmar för tonåringar. I denna studie har inte barn yngre är tre år tagits med.

Två timmars datoranvändning per dag (utöver vad som används i skola/förskola) påverkar myelinbildningen runt nervcellerna i hjärnan. Myelinet är avgörande för att kontakten mellan hjärncellerna ska fungera.  (Ann-Elisabeth Knudsen, www.ann-e.knudsen.dk) https://www.psychologytoday.com/us/blog/mental-wealth/201402/gray-matters-too-much-screen-time-damages-the-brain

I en forskningsöversikt genomförd av Daniel Kardefelt-Winther för UNICEF, Office of Research-Innocenti 2018, redovisas studier som bland annat leder fram till slutsatsen att barn själva förmår att balansera hur mycket och vad de använder sociala medier till. Här reduceras varningstecknen från annan forskning kring hur hjärnan påverkas av bruket av digitala medier. https://www.unicef-irc.org/publications/pdf/Children-digital-technology-wellbeing.pdf

Tiden som barn lägger på digitala medier innebär att andra aktiviteter skjuts åt sidan, till exempel att leka. Detta gäller främst de yngsta barnen. Ibland använder föräldrar teknologin till att aktivera barnen medan man själv gör andra saker.

Det är inte säkert att det som sker på nätet eller i mobiler kan jämföras med lek. Det kanske finns anledning att studera den frågan närmare, kanske behöver vi en helt egen definition av vad denna aktivitet egentligen är. I ett samtal med Professor Lars-Erik Berg försöker vi finna ett fungerande begrepp. Det blir ”Ställföreträdande lek”, men inte heller det begreppet hjälper till att säga vad som pågår i den digitala världen för barn. Trots att flera kännetecken för lek finns med i bruket av de digitala plattformarna så saknas det grundläggande kännetecken på lek, nämligen konkret och abstrakt socialitet (Asplund)

Forskningen visar att centrala egenskaper för motivation att leka är respons. Med respons avses här respons från den fysiska miljön och social kontakt, ansiktet mot ansikte. 

Den tid barn använder på digitala medier påverkar barns fysiska aktiviteter. Inte sällan fylls inomhustiden med digitala medier, där individuella eller gruppaktiviteter (fysiskt eller över nätet) pågår. Det är främst fysiska lekar där kroppen kommer i rörelse som minskar. Barn spenderar i högre utsträckning tid inomhus. Det medför bland annat att de blir mer stillasittande. Det har flera konsekvenser för deras hälsa, kroppens utveckling och därmed hjärnans utveckling. Andra konsekvenser är färre upplevelser av naturen och lokalsamhällets uppbyggnad och funktion. Samspelserfarenheter i fysisk realtid med kamrater och andra människor minskar till fördel för individuell aktivitet med olika digitala medier.

Beroende på vilken typ av aktivitet som barnen håller på med kommer interaktion och lek att påverkas.

I rubriken på denna artikel ställdes frågan – har barn slutat leka?

Barn har inte slutat att leka, men vi har genom att erbjuda barn olika teknologier, förändringar av barns livsmiljö, organisering av tid, ökad institutionalisering och andra socio-ekonomiska omständigheter skapat en lång rad villkor och ramar som inverkar på lekens möjligheter.

Leken är en lustfylld process i barnets (människans) liv som förutsätter tid och rum. Leken behöver förutsättningar att uppstå spontant, genomlevas och dö ut för att åter uppstå. Detta sker i en process som pendlar mellan kaos och ordning, ansträngning och vila, gemenskap och avskildhet.

Om förutsättningarna för spontan lek begränsas och påverkas av utifrån kommande strukturer riskerar leken att omvandlas till andra former av aktiviteter som i högre utsträckning kommer att påminna om övning, tillrättalagda aktiviteter där barnet ska inordna sig. Lekens signum, riskerar att utarmas och därmed barns förmåga till initiativ och kreativitet i lek.

Vi kan se allt fler och allt yngre barn som med böjd nacke har blicken riktad mot en skärm på en telefon eller i-pad. Här och nu är knutet till vad skärmens format innehåller. Uppmärksamheten på omgivningen begränsas och kroppens möjlighet att orientera sig reduceras. Under tiden är vi, barn och vuxna, omgivna av en värld som erbjuder en enorm mängd intryck som aktiverar alla kroppens sinnen, lockar till samspel med andra, skapar förundran inför naturens skiftningar och form. En värld som är beroende av samspel och empati med och för andra.

Leken börjar på skötbordet med grunden i all lek: din tur, min tur, din tur. I detta sociala samspel blir barnet succesivt ett eget jag i relation till de andra jag som är det sociala sammanhang vi växer och lever i. Det finns all anledning att förbättra lekens möjligheter genom att erbjuda tid och rum för spontan lek tillsammans med andra barn och vuxna både inomhus som utomhus.

Författare: Krister Svensson 
 
Litteratur
Asplund, J. (1987) Det sociala livets elementära former, Bokförlaget Korpen
Berg, L-E. (2018) Socialitetens psykologi – språket som människans livsform, Studenlitteratur
Knudsen, A-E, (2012) Hvor svært kan det være? Nyt Nordisk Forlag